Att äta strömming
– vad säger Livsmedelsverket?

Utsläppet av dioxiner har i Sverige varit reglerat sen 1970-talet. Dioxiner och industrikemikalien PCB är fettlösliga och svåra att bryta ned. De lagras i fettvävnad och finns tyvärr kvar under lång tid. Halterna ökar ju längre upp i näringskedjorna man kommer. En rovfågel eller en större rovfisk har ätit många små fiskar som i sin tur haft dioxiner i sin fettvävnad.

Beteckningen TDI står för ”tolerabelt dagligt intag”. Inom EU har man fastställt TDI för dioxiner och dioxinlika PCB till två pikogram per kg kroppsBeteckningen TDI står för ”tolerabelt dagligt intag”. Inom EU har man fastställt TDI för dioxiner och dioxinlika PCB till två pikogram per kg kroppsvikt och dag.
Ett pikogram är ett försvinnande litet mått
(1 gram x 10-12 eller 0,000 000 000 001 gram).

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk. År 2012 blev undantaget permanent. Livsmedelsverket däremot förordade att EU:s gränsvärde borde gälla även i Sverige.

Ett villkor för undantaget är att Livsmedelsverket informerar konsumenterna om riskerna. Livsmedelsverkets beräkningar visar att medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCB i Sverige är 0,5 pikogram per kg kroppsvikt och dag hos vuxna (18-80 år).

Människor får framför allt i sig dioxiner via maten. Därför råder Livsmedelsverket vissa grupper i samhället att inte äta fet fisk från Östersjön eller Vänern och Vättern mer än högst 2-3 gånger per år. Fet fisk i det här sammanhanget är strömming, sill, lax och öring, sik och röding.

De grupper som alltså bör vara extra försiktiga och endast i undantagsfall äta de här fiskarna (fångade på just de här platserna) är: barn och ungdomar samt unga kvinnor som någon gång vill ha barn. Det här gäller också gravida eller ammande kvinnor.
Övriga befolkningsgrupper kan äta strömming eller de andra feta fiskarna högst en gång i veckan, enligt Livsmedelsverket.

Hav i balans
Hav i obalans