Strömming och fiske

– en oskiljaktig del av Trosa

 

åblladsstugan

Trosa har mycket gamla anor som fiskestad. Det var utan tvekan just fisket som gjorde att det blev en stadsbildning. Ett talande ordspråk säger: ”I Trosa, där fiskar de alla – utom borgmästaren som står på torgbron och metar!”

HM2 S
skärborgare

Så här stod det att läsa på en vägg i en snickarbod i Trosa på 20-30-talet:

”Man ska inte stjäla – men om man händelsevis ser något som man riktigt fattar tycke för, så bör man ta hand om det.”

Skärfogde med trumma
fångstNEW

Skärborgare
Våra förfäder sedan flera generationer tillbaka var skärborgare, alltså fiskare.

Epitetet skärborgare kommer sig av att Trosas fiskare var borgare i staden och tillbringade en betydande del av året ute på skären där de hade sina fiskarstugor – på Landsort, Viksten, Gunnarstenarna och Askö.

Fiskarens yrke var – och är fortfarande – fritt och självständigt men samtidigt hårt och riskfyllt. Det gällde att vara om sig och kring sig för att kunna försörja familjen. Man höll sig inom lagens råmärken, men var tvingade att göra små utfall ibland, till exempel för att skaffa bränsle. Skärborgarna höll till i ytterskärgården och tvingades söka sig till innerskärgården i sådana ärenden. Skärgårdsbönderna släppte inte ifrån sig något frivilligt men oftast räckte inte skärgårdsbondens reaktionsförmåga till mot skärborgarens hävdvunna klurighet.

 

Vårförberedelser
När våren gjorde sitt intåg blev det liv och rörelse bland stadens skärborgare. Då var det dags att sätta igång med förberedelserna inför sommarens fiske, alltså det arbete som inte kunnat uträttas inne i stugan.

Främst var det båtarna som skulle vårutrustas. Men innan man lät den ljuvliga tjärdoften sprida sig över staden skulle en viktig förrättning ske och vederbörligen firas.

Skärfogden och skärlagstrumman
Skärborgarna var indelade i skärlag och varje sådant lag inledde fiskeåret med att utse en skärfogde, en betrodd och allmänt aktad man ur deras egna led. Han skulle bland annat ha hand om skärlagstrumman.

Det gick glatt och gemytligt till när skärfogden valdes. Inte nog med att den nye skulle inleda sitt uppdrag med att bjuda sitt skärlag på en ordentlig fest, utan den avgående hade samma skyldighet. Och det hörde till spelets regler att de skulle överträffa varandra. Det fanns rätt många skärlag, så det vårfestades riktigt ordentligt. Under vandringen mellan stugorna slog man på skärlagstrummorna. Det var en uppsluppen och festlig inledning på det förestående hårda livet ute till sjöss.

Stadsbor och skärgårdsbor
På vintern bodde skärborgarna i stugor i Trosa stad. Den lilla ”Åbladstugan” vid Östra Långgatan är ett exempel på hur de kunde se ut. Det är den bäst bevarade skärborgarstugan från 1700-talet. Namnet fick den av Trosas siste skärborgare – Axel Åblad.

På våren flyttade man ut till sin skärstuga på Södra Askö, Landsort, Viksten eller Gunnarstenarna. Skärstugan var i princip en kopia av skärborgarens hem inne i staden, fast betydligt mindre. På Landsort och Södra Askö var stugorna något större än på Viksten och Gunnarstenarna.

Båtarna skulle vara sjösatta till valborgsmäss, för den första maj avseglade skärborgarna ut till ”första fisket”. Då var det liv och rörelse i hamnen. Fiskaren och hela hans familj, från minstingen i vaggan till gammelmormor skulle med. Dessutom allt för sommarens uppehälle, till och med kon och grisen.
Nu blev det tomt i staden. Östra Långgatan, från torget och ned till hamnen, kallades för ”Dödgatan” med anledning av att den blev tom på folk när skärborgarna lämnade staden.

 

Redan Gustav Vasa underströk att den bästa och fetaste strömmingen i hela riket fångas runt skären utanför Trosa.

Gustav vasa

Hur erfarna man än var vid navigeringen av de överfulla båtarna, så kunde det ändå inträffa problem, särskilt när det lugna vattnet i hamnen gick över i ett kokande hav vid Käftudden.

”Det kunde gå som för gamle rådman Ljungberg som kryssade upp mot vinden, att kon blev sjösjuk och föll i lä, så att svansen släpade i vattnet. Lätt var det inte att lämpa kreaturet på rätt köl igen.”

 

Ko överbord

”nu seglar rådman Ljungberg så kosvansen släpar i lä”

 

Åbladstugan

Skärborgarnas yrkesutövning på gammalt vis upphörde på 1870-talet då båtmotorn gjorde sitt intåg och revolutionerade fisket. I och med det kunde man använda Trosa som hemmahamn och stugorna ute på skären kom så småningom att förfalla.

Ledighetskommitté
Den sista kullen skärborgare gick inte att omskola ”till motorbåtsdrift” utan de kom att bilda stadens ledighetskommitté – de tyckte att de hade arbetat tillräckligt och förtjänade en lugn ålderdom.

De utgjorde ett färgstarkt inslag i stadsbilden, antingen de satt och småljög på ljugarebänken nere vid hamnen eller samlades på ”källar´n”, alltså stadshotellet. Varje dag klockan elva och klockan fyra var de anträffbara på ”källar´n” där de då tog sig ”en klämtare”. Men det var inte problemfritt. Gubbarna var dåligt utrustade med fickur, för ute på skäret rättade de sig efter solur. Och rådhusklockan var heller inte mycket att lita på för den hade stannat på fem minuter i fem flera år tidigare och fick stå där.

Nu kom skärborgarens erkända klurighet väl till pass. Ringaren i kyrkan var en trogen bundsförvant. Han klarade biffen genom att klämta lite smånätt i böneklockan just vid de aktuella tidpunkterna.

 


Men även ringaren hörde till dem som inte gärna överansträngde sig. Fiffig som han var, förlängde han linan till böneklockan så att den räckte ända in till soffan i kammaren, så att han kunde ligga och klämta. Men även en väl genomtänkt finess kan skjutas i sank. Redan på den tiden fanns det busungar i staden som surrade kläppen till böneklockan. Vilket resulterade i mässfall för ledighetskommittén på ”källar´n”.

Om uttrycket ”att ta sig en klämtare” ursprungligen kommer från vår sjö- och stapelstad vet vi inte men vi kan med fog säga att skärborgaren lämnat mycket gott efter sig.

Texter ur Hans Nilssons Hälsning från ”Världens Ände” och från Suzanne Wohlins arkiv, bearbetade av ÖSP.